Fru Josefin, en nyskriven pjäs för teatern söker vägar till förverkligande

Fru Josefins dramatiska form, kammarspelet och dess dramaturgiska uppbyggnad har August Strindbergs Fröken Julie som förebild. Förebilden till Josefin är en av alla dessa hästtjejer som drömmer om en egen hästgård.
Och på ytan tycks det handla om ett äktenskap men det är mer än så.

LOGLINE
Mannen från landet arbetar upp sig och gifter in sig i fina familjen men blir själv medellös.

KORT SYNOPSIS
Pjäsen utspelar sig i hästgårdens kök där familj och släkt firar julafton. När alla andra gått och lagt sig är Josefin, hennes man Jack och deras gemensamma vän Katrin vakna långt in på julottans morgon då de också berättar minnen som utlöser oväntade händelser. Katrin är Jacks barndomsvän som aldrig slutade älska Jack. Hon och Josefin blev bästa kompisar då de träffades på gymnasiet.
Josefin bjöd dem båda på att smaka det fina livet men Josefin tog Jack framför ögonen på Katrin. Sedan dess har Katrin levt ensam. Jacks missmod över att ha blivit en slav under sin frus drömmar utlöser alla de konflikter som byggts upp genom åren. Det utvecklas till ett triangeldrama där Josefin får en livsförändrande julklapp. Pappas bortskämda dotter Josefin finner att hennes man fått nog och hon står inför oundvikliga val.

UNDER YTAN
handlar pjäsen om ett slags företagsamhet utifrån avtalsförhandlingar och etik. Samspel och bakomliggande strukturer och strategier för att manipulera fram fördelar.
Därför kan målgruppen mycket väl förutom allmänheten vara företag och även organisationer.

REP
Pjäsen repeterats av en ensemble om tre skådespelare.

VISIONEN
Premiär annandag Jul 2012

Facebook

Börje Peratt

Hemsida: Fru Josefin ett triangeldrama

Annonser

Höken & Gosedjuret, en bakgrund

Höken & Gosedjuret är en nyskriven monolog (2012) med bakgrund i Kaninen & Rovdjuret som jag skrev i slutet av 1970-talet.

Höken & Gosedjuret kan bli mer än en monolog. Mycket väl en slags musikal monolog med dansare. Hur och om det således blir nya kompositioner för denna pjäs återstår att se.

Låt mig ge en bakgrund.

1964 var jag på mitt femtonde år. En rätt brådmogen 14-åring som arbetade som cykelbud, målade tavlor i olja, spelade fotboll och hockey på A-lagsnivå. Således med vuxna. Vi spelade också bandy och vann en DM-final där vi på vägen bland annat slog ut den tidens storheter som Hammarby och Selaöpojkarna.

Trots alla dessa aktiviteter kände jag mig ofta utsatt och ensam i den värld där jag skulle känna mig som mest hemma och trygg. Men det var tvärtom så att familjesituationen gav allt annat än lugn och ro, här fanns inte ens garanti för säkerhet och skydd. Några grannar har långt senare frågat sig hur det gick för oss.
Våldet som ägde rum i vår lägenhet hördes vida över gården.

Den ständigt närvarande pengabristen och oron manade fram ett entreprenörskap. Jag lärde mig laga cyklar och byggde min egen av skrot. Fixade till en budcykel och körde hem matvaror från Metro. Jag skaffade mig för intjänade pengar en bärbar bandspelare. Med den kunde jag göra egna program. Det blev mest topplistor.  På den tiden hade vi rullband och tekniken var förhållandevis ovanlig och kostsam med sin batteridrift. De flesta av mina surt förvärvade pengar gick till batterierna.

Vi var några kompisar som bildade musikgrupp. Farsan satte stopp för det hela då han ansåg att jag inte skulle umgås med dem. När farsan förbjöd något var det bara att lyda annars riskerade man att åka på stryk. Vid ett tillfälle ringde det på några killar som jag aldrig umgicks med. Farsan blev skogstokig och den åtföljande misshandeln blev mycket grov. När jag låg omtöcknad inslängd under hatthyllan i hallen såg jag hans spetsiga svarta sko i luften, kände sparken mot tinningen och slocknade.

När vi var som värst utsatta av föräldrarnas bråk och pappas våld, kunde jag fly ned i källaren.
Jag hade ett gammalt ostämt piano att hamra sönder ilskan på. Här kom jag även att upptäcka tillfredsställelsen med att göra egna låtar. Några av dem har kommit till användning senare.

Före IT (f.IT)

Man brukar ju skriva före och efter Kristus. Det skulle kunna införas en ny tidräkning före och efter IT eftersom IT innebar en sådan radikal förändring i allt. I människors liv, företagens produktion, samhällets kommunikation och världens informationsflöden. Man kan säga att TV var omvälvande och datorn revolutionerande som arbetsverktyg men Internet medförde ju att alla fick vara med och kunde delta. Alla kunde kommunicera. Naturligtvis har mobiltelefonen medfört ett underlättande av kommunikationen och tillgängligheten men också den är idag ett verktyg som förmedlar avstånd. Ofta ser man människor i grupp som inte pratar med varandra. Istället upptar deras mobiler all deras uppmärksamhet.

På den tiden då jag växte upp fanns inte datorer än mindre internet. Inte heller mobiltelefon. Alla hade inte ens fast telefoni. Kommunikationen krävde därför möten. Man gick hem till varandra eller till fritidsgården.  När man träffades umgicks man. Berättade historier så man kiknade av skratt. Man underhöll varandra. Man diskuterade sånt man sett på TV eller film. Man diskuterade böcker man läst. Däremot kunde det vara svårare att diskutera sin situation och sitt inre. Detta har kommit med 90-talets terapier och öppenhet för tankar och känslor. Samtidigt så verkar det som att just detta gör människor oroliga då de träffas. Man vill inte höra sånt och flyr till mobilen. Kan det vara så?

Den som var nyckelbarn med ständigt arbetande föräldrar och fann en tom fritidsgård kunde känna sig helt utanför och ensam.
Unga utsatta människor skapade sina egna hem. Det kunde vara ett källarkontor, en vind eller en koja i skogen.
Några av dem förenades i ett gemensamt förträngande av verkligheten. Man andades in thinner eller modellklister så domnade hjärnan och plågorna bort.
Senare skulle det bli hash och tyngre droger. Unga människor dog som flugor i överdoser och en blandning av överdoser olyckor, våld och självmord.
Jag hade strängt bestämt mig för att droger var förbjudet område.  Jag skulle aldrig utsätta mig för dessa risker. De som blev beroende var körda och hade förlorat sin frihet. Deras pålitlighet och lojalitet gick inte längre än till nästa fix. Man stal av vänner och föräldrar och var beredd att sälja morsan bara man fick sin fix. En kille som spelade hockey på elitnivå men som var fast i skiten betalade inte sina langarskulder och hans sista fix var med råttgift.

Några av dem snackade om att man fick alla svar och såg sådana fantastiska bilder. Det lockade mig inte. Jag sökte istället svar på mina frågor i böcker och i dialog med andra. Jag drömde om att kunna göra egna bilder. Kostnaden för en systemkamera och för film och framkallningsutrustning var astronomisk. Med tiden skulle jag komma att köpa en Praktica, en östtysk systemkamera och var oerhört stolt. Under några unga år avbildade jag min omgivning. Mina bilder publicerades i dagstidningar och i den tidens stora fotomagasin FOTO.

Under den här tiden skrev jag även av mig min oro och påbörjade det som senare skulle bli Kaninen & Rovdjuret.
När jag läser den idag 40 år senare känns tiden kring 1963 inte så fruktansvärt illa. Kanske har jag försökt tona ned och tillrättalägga. Berättelsen känns också på många sätt som ett dokument över det tidiga 1960-talet, en värld som på många sätt skiljer sig från dagens. Idag skulle en ung människa knappt klara sig utan sin mobil och sina sociala forum på nätet.

I min ungdom fanns varken tekniken eller förutsättningarna. Våra sociala forum var scoutlokalen, ungdomsgården och idrottsplatsen. För en del var det kyrklokalen för andra var det källaren.
Jag har valt att utveckla monologen baserad på Kaninen & Rovdjuret men Höken & Gosedjuret måste ändå betraktas som helt nytt. Den har ett innehåll som nu ett halvt sekel senare sannolikt unga bättre kan identifiera sig med.

I slutet på 1990 fick jag också tillfälle att göra ett nytt försök att berätta om denna tid utifrån ett annat slags personligt perspektiv. Sveriges Television gav resurser att skriva en TV-serie med titeln ”Pärlan från Bagis”. Ett mål nu är att omvandla också denna självbiografiska historia till en bok.
Hur ska jag då se på skillnaden mellan Höken & Gosedjuret och Kaninen & Rovdjuret. Jo den är fortfarande på sitt sätt självbiografisk men jaget är mer en blandning av kamrater från denna tid. Kamrater vars beteenden och öden jag försökte förstå utifrån mitt eget perspektiv. Så man kan säga att den fortfarande bygger på eget men än mer på andras personligheter och omständigheter. Denna insikt om andra fick jag genom att jag var djupt intresserad av hur andra fungerade redan då. Manuset om Kaninen & Rovjuret växte fram under kanske 4-5 år och blev när jag slutligen beslöt att göra en monolog livsavgörande.

Vid den här tiden hade jag lyckats få en skrivarlya på Östermalm inte långt från TV-huset. Jag hade återupptagit Kaninen & Rovdjuret och det kändes angeläget att få till den. Då på den tiden var Ernst Hugo Järegård vår kanske mest kända och uppskattade skådespelare. I bakhuvudet fanns en omöjlig dröm om att han skulle göra monologen. Det var ju här han var i sitt esse.

Ute på gatan mötte jag en god vän som arbetade på Ungdomens Röda Kors (URK) och berättade för honom om denna pjäs och vad jag önskade göra med den. Han skulle prata med några han kände sa han. Ungefär samtidigt landade pjäsen som förslag för TV-teatern där jag visste att Ernst Hugo var en del av ensemblen.
Det gick kanske några veckor och så ringde en person mig från Röda Korset. Hon hade läst pjäsen och ville träffa mig tillsammans med ledningen för idéavdelningen.
Hon hade kommit fram till att Ernst Hugo borde göra pjäsen. Det gick ytterligare någon vecka och så ringde Ernst Hugo upp mig och ville träffas, gärna hos mig i min skrivarlya! Han läste texten och plötsligt hände något. Det gick rysningar över hela kroppen. Hade jag skrivit det där som han fick att låta så fantastiskt?

Monologen skulle ha urpremiär på Stockholms Konserthus. Jag var lite orolig för att en ensam skådespelare skulle klara att fylla scenen, även om det nu var Ernst Hugo.
Den oron var onödig. Framträdandet blev succé. Röda Korset bad mig skriva en studiehandledning. Man ville sprida detta till skolan och få lärare och elever att diskutera känslor, utsatthet, konflikter och mobbing. Det som monologen handlade om. Några år tidigare hade jag som vikarierande lärare kommit på en idé till en inre livsnavigator.

Idéerna resulterade i några pedagogiska spel som producerades genom Liber Läromedel (1975/76). Spelen handlade om vägval och ta beslut. I arbetet med studiehandledning kunde jag nu utveckla dessa idéer. Och tänk att tio år senare fick en forskare Nobelpriset för att han kommit fram till att hjärnan fungerar som Livskompassen.

Man tänker en sak, känner något annat, vill en tredje sak och gör något som inte blir vad man tänker, känner eller verkligen vill.

När det gäller denna nya monolog Höken & Gosedjuret ser jag många möjligheter att testa, experimentera med form och uttryck. Även musik. Rent av en monologmusikal. Dock hindrar det inte att göra den som text rakt av. Jag har sett en mästare göra det.

Börje Peratt

Höken & Gosedjuret
en monolog för teatern

Peratt, Börje – LIBRIS
Börje PerattBöckerBokus.com