Texterna är hämtade från Corona möter Pesten och Covidkyrkan.
Till denna sagostund vill jag bara tillfoga #kavla ner.
Börje Peratt
Hittade en egen text från 2009 som jag tror är tidslös. Den hängde samman med gutturala läten från publik under en match.
Här kommer Texten:
Fick en släng av Galna Gubb Sjukan (GGS) eller Griniga Gamla Gubb syndromet (GGG) häromveckan vilken tyvärr gärna åtföljs av Sura Gubb Viruset (SGV). Tror jag såg det första utbrottet redan som liten då bilen tvärstoppade. På den tiden fanns inga säkerhetsbälten eller bilbarnstolar. Jag satt i framsätet och låtsades köra då farsan tryckte på bromsen och jag for ned i golvet. Kravlade mig upp och hytte med näven ”Ävla Vovvol” (Djävla volvo). Det tyckte pappa var jätteroligt. Men jag hade ju lärt mig av honom att det är medtrafikanternas fel om något går snett i trafiken.
Överhuvud taget är således bilen en smittohärd för dårpippiviruset. Dess nästintill symbiotiska samspel med trafikanter får näring av ”skylla på andra syndromet” och kan uttrycka sig på olika sätt.
Värst är när dessa virus slår till samtidigt. Återigen får jag en minnesbild från barndomen då jag följde pappa på fotboll. Folk omkring gapade och skrek, hytte med nävarna och hotade en svartklädd liten gubbe (domaren) till livet bara för att han missade ett inkast.
Så där utsattes jag för den kombinerade varianten. Jag har funderat på om det finns något annat vaccin är lobotomi och valium. För sprit är ju rena utlösaren och direkt olämpligt. Insikt kan hjälpa och säkert även terapi. Men det bästa motmedlet tycks ändå vara en gnutta överseende och glädje. Det smittar också.
Börje Peratt
Text från 2009 här publicerad 14 nov 2017
Det var en gång en kofta som virkades av en mycket nitisk kvinna. Hon lade ned all sin kärlek och energi på att få den så vacker och perfekt som möjligt. Jo man kan utan omsvep påstå att den blev så bra man någonsin kunnat tänka sig.
Den var tänkt som present åt hennes egen man. Men det visade sig att den var för liten. Därmed kände sig kvinnan som stickat den inte helt belåten. Det var början på koftans nedgång. Den längtade verkligen efter att få pryda denna duglige och vackre man. Istället gavs den bort till en något mindre man en släkting som inte hade samma goda företräden. Ska man vara ärlig så drog han benen efter sig och låg mest på soffan fast det fanns hur mycket som helst att göra. Och hans fru blev så trött på honom att han till slut fick se sig övergiven och lämnad med endast ett skilsmässobrev.
Där låg han ensam på soffan och tyckte alltmer synd om sig. Koftan blev inte heller glad, den var vacker och duglig men fick ingen uppskattning vare sig av soffliggaren eller hans bekantskapskrets, ja det fanns nu inte många kvar. I själva verket var det bara katten som tycktes njuta av sin husse som hon kunde ligga och kurra bredvid.
Ju mer synd han tyckte om sig själv desto mer började också koftan tycka synd om sig själv. Jo koftan förvandlades till en offerkofta av tillintetgjordhet, negativism och gnäll. Allt var dåligt. Alla andra var usla och hela samhället var det fel på. Inte ens på valdagen då hans röst kunde göra skillnad orkade han resa på sig och göra ett val. Det var ändå fel på alla politiker och partier.
Men han var ju ändå tvungen att ordna mat. Eftersom han inte jobbade levde han på bidrag och där i kön kunde offerkoftan känna en viss gemenskap. Jo där fanns det andra offerkoftor. Och nu kunde det stämma upp i en gemensam offerkör av gnäll. Det lät för djävligt med allt gnisslande men inte i offerkoftornas öron.
Nu fann soffliggaren också en gemenskap i drogerna och spriten. Offerkoftan var inte vare sig vacker eller duglig längre. Den var smutsig, luktade illa och drog till sig underliga småkryp.
En natt vaknade soffliggaren med klåda och var tvungen att ta av sig koftan för första gången på väldigt länge. Det hade nu gått så långt att soffliggaren behövde utomståendes hjälp för att klara sig. En släkting som förbarmat sig över honom försökte tvätta koftan som naturligtvis krympte. Men fram trädde de vackra färgerna och koftan kände sig som pånyttfödd. Den blev dock för liten för soffliggaren och släktingen tog koftan till ett härbärge för andra utsatta där det fanns en liten pojke. Han blev så glad av koftan att koftan nästan började vibrera av glädje.
Pojken kunde nu vistas ute i kylan och delta i både lekar och arbete ute på gården. Plötsligt fick koftan uppskattning av andra och pinan var över. Den hade fått bli det den var ämnad för att göra, människor glada, starka och uthålliga. Livet som offerkofta var över.
Börje Peratt
20171106
Terroristen Abdullah Hakim hade sprängt en buss med 20 människor mest kvinnor och barn i luften.
Han förväntade sig nu den utlovade belöningen, himmelriket, 99 jungfruer och flödande vin. Allt det som var förbjudet i livet på jorden.
Men porten var väldigt mörk och en het låga svedde hans hår. Innanför stod en bila som verkade så vass i klingan att spetsen speglade honom. Vid den bredbladiga yxan stod en liten bredaxlad djävul och höll i skaftet.
En annan djävul, en djinn i ormens skepnad, dök upp bakom Abdullah och gav terroristen en hård pisksnärt i baken med sin kraftiga svans så Abdullah flög fram till bilan. Där hölls han fast av ett gäng smådjävlar. Abdullah försökte skrika och göra motstånd men inte ett ljud kom över hans läppar.
En film tonades upp framför honom och frammanades hans sista dag i livet, då han klev på bussen och satte sig bland dess oskyldiga människor, barn, ungdomar, mogna kvinnor och några äldre män. Han fick sitta med i bussen och se hur de alla sprängdes i luften och han såg kroppsdelar och blod flyga åt alla håll. Några överlevde men saknade armar och ben.
Nu var det Abdullahs tur att gå genom samma sak. Först fick han uppleva sin kropp som hel igen. Djävulen vid bilan lyfte yxan. Fingrarna höggs av sedan lederna, bit för bit. Öga för öga, tand för tand, finger för finger. Man höll på och kapa honom i bitar för varje kvinna och barn han sprängt. Utan tår och fingrar återstod nu att kapa handen, leden till armbågen och så vidare. Det blev inte mycket kvar.
En annan liten djävul rullade fram en trävagn, placerade Abdullah på den och rullade in honom i en grotta. Den nya djävulen väste fram:
-”Här i helvetet råder sharialag. Det är det som är helvetet.”
Abdullah försökte urskilja vad som fanns där i mörkret. Han hörde mumlande på hebreiska och han kände igen några amerikaners bräkiga engelska.
Närmast sig hade han dem han avskydde mest, judar och amerikanare!
– ”Hur hade de hamnat där”
Djävulen väste till svar:
– ”Här hamnar de som lemlästat kvinnor och barn.”
Så rullade något fram som såg ut som en fotboll. Abdullah såg att det var ett huvud men utan ögon och näsa. Abbdullah undrade vem det var och fick svaret ”Hitler”.
– ”Han har sparkats runt här nere i snart 70 år nu.”
– ”Homosexuella då”?
Undrade Abdullah.
– ”Himlen”
fick han till svar.
– ”Varför då?”
undrade Abdullah.
– ”De har inte gjort nån människa nått ont”
blev det enkla svaret.
– ”Hur länge blir jag här?”
frågade Abdullah. För första gången skrattade alla.
Text av:
Börje Peratt - Författare 