När blev sjön för alla en plaskdamm för några få?

Det var en gång en sjö tillräcklig för alla men ganska snart var det några få som gjorde anspråk på allt större delar av sjön och trängde undan de allra flesta till småvikar och vassområden.

Storägarna levde gott på sin dominans. Men så blev det krig i alla andra sjöar runt omkring och vår egen sjö fick i lugn och ro utveckla en mer rättvis fördelning. Ja, under en lång period blomstrade detta samhälle. Men de som lagt grunden till denna rättvisare fördelning började istället motverka sig själva och fastnade i gyttjan.

Folket tappade förtroende för dem och vände sig till de gamla storägarna som numera kallade sig det nya arbetarpartiet. Väldigt konstigt egentligen men så gjorde de. Och de fick med sig några mindre partier i samma båt som de kallade Alliansen. Även här hände något konstigt. Några av dessa små partier ställde sig ännu mer till höger än det största partiet som redan stod till höger. Det ledde till att skeppet började kapsejsa.

Men långt innan dess hade sjöarna runt om som tidigare legat i krig bestämt sig för att bilda union. Syftet var en gemensam valuta. Men det spelade inte så stor roll att vår lilla sjö stod utanför denna valuta. Alla i unionen var så tacksamma för att vår lilla sjö ständigt gav dem mer av vår valuta än vi någonsin fick tillbaka. Åren gick och de andra sjöarna fick ändå problem trots att vår lilla sjö tog i från rumpan för att skicka medel till dem. Naturligtvis blev småfolket i vår lilla sjö lidande. De hade kunnat göra massor för de pengar som nu flög sin kos.

Men i början var det frid och fröjd. Alliansen seglade fram som hjältar på sjön. Snart gjorde de om sjön till en plaskdamm där taförsigsamheten frodades. Man nöjde sig inte med den öppna sjön utan gav sig även in i vikarna där barn skulle lära sig simma och där man vanligtvis tog ett gemensamt ansvar för att vårda sjuka och ge de äldre en trygg ålderdom.

Då var det någon i Alliansen som sa:

Jo men visst går det väl att håva fram vinster här också!

Nu kom lyxjakterna och tyckte att de kunde ta över flera av de gamla skolskeppen och göra om dem till fria skepp. Inte för att förbättra utbildningen utan för att lägga beslag på skolpengen.

Dessa skepp blev äldre och tappade flytförmåga men lyxjakterna runt Alliansen blev bara större och finare för varje år. Samtidigt med detta så blev arbetsbåtarna mindre och mindre. Allt fler fick sätta sig i livbåtarna och klara sig själva.

Nu hände något underligt på skolskeppen. Många av lärarna fick sätta sig i livbåtarna emedan eleverna ombord skulle lära sig utan handledning och instruktion. Och inte blev det bättre av att de återstående lärarna fått order att skriva dagliga utvärderingar så den mesta lärartiden gick åt att sitta där och skriva sina rapporter. Flera av dessa skolskepp gick också på grund.

Den här utvecklingen hade många som satt i sina egna båtar åsett och trots att det blev allt sämre förhållanden var det ingen som ville eller vågade eller visste vad man skulle göra. Några hoppades väl att de på lyxjakterna skulle upptäcka att detta inte var bra men de satt nu så högt upp på sina bryggor så de såg inte dom där nere. Och i ärlighetens namn brydde man sig inte så länge man kunde festa på sin egen båt.

Jovisst fanns det också en jättebåt som skulle styra över alla i sjön. Men de flesta ombord tycktes mer intresserade av sin egen karriär och hade för länge sedan lämnat livbåtarna åt sitt öde. Det var viktigare för dem att plocka ut så mycket som möjligt för sin egen skull av den gemensamma biljettkassan.

Det fanns också skepp som förvandlats till krigsbåtar. Man skulle kunna tro att detta skräckscenario räckte men det visade sig att under ytan fanns även u-båtar och de sänkte alla ambitioner till förändring. De styrdes framför allt av dem som nu hade makten. Deras egenintressen var att kontrollera att biljettintäkterna gick åt rätt håll. Det vill säga deras håll.

Av och till spreds rykten och mutades nyckelpersoner på media-, och ordningsbåtarna för att skrämma upp dem i livbåtarna. Med hjälp av några myndighetsförrädare kunde ubåtarna tvinga fram vaccineringskampanjer som ytterligare berikade lyxjakterna.

Vid ett skede var det några i livbåtarna som fått nog. De försökte nå ut till allt fler strandsatta och även de som låg i sjön och simmade för sina liv.

Nu måste något göras.

Det var först som en viskning. Men flera nya små båtar började åka runt och få folk med sig på förändring. En ny båt ”Demokraterna” hade till och med lyckats beskriva hur det skulle kunna gå till. Flera anslöt sig till detta projekt. Men märkligt nog fanns det bland dem som låg och simmade för livet en jantegemenskap som innebar att man hellre drog med sig folk i djupet än ville rädda sig. Kanske var det därför att man tappat tron på att någonsin skapa ett bättre liv och gå från att vara en plaskdamm för några få till en sjö som den var avsedd från början.

Ett rikt liv för alla.

Börje Peratt

SVD: ”Nu måste Lööf slåss med Moderaterna”
SR: ”Centerpartiet vill se sänkta ingångslöner”
DN: Centerns ledare tappar stödröster
DN: Centern liberalt med förbehåll
AB: Mörkt på C:s fest för Lööf
AB: Det är vinsterna som hotar vården

FÖRSÄKRAN & MEDGIVANDE: Ditt namn/epost kommer inte att delas med en tredje part. När Demokraterna fått in 1500 namn registreras partiet. Du ger NewsVoice [se artikel på NewsVoice] och Börje Peratt möjlighet att via mail återkomma till dig för att ge återkoppling eller tipsa om nya namninsamlingar.

Annonser